CTRL + A + DELETE - mina senaste fynd, lite rockigt, taggigt, vackert, electro, nytt och gammalt.  

Betalar varje bussresa till skolan och sedan hem, lyssnar på när Jocke säger "Kan du beskydda mig då?" och fäller några tårar innan jag somnar. Sen om igen nästa dag. Nästa vecka. Nästa månad. Nästa år. Men möjligtvis kanske det blir bättre nästa dag eller dagen efter det för om inte kanske det blir det om två veckor eller en månad eller ett år för någon gång måste det bli bättre och jag måste orka vänta på den vändningen eller hur? ”Vad gör du på dagarna egentligen? Du ser lite deprimerad ut och är så tyst”, säger mamma. ”NEEEEJ JAG ORKAR INTE!!!” skriker jag då och rusar upp till mitt rum likt varje jävla dag. Men nu ska jag fan blogga om allt. Frenetiskt försöker jag hitta på en bra ursäkt till min mentala frånvaro. 1) "Jag har så mycket att ta igen i skolan att jag inte hinner" men jag ljuger för det har jag inte  2) Har så mycket jag vill få skrivet vilket betyder ingen tid att prata "NEJ GÅ UT UR MITT RUM JAG ÄR UPPTAGEN MED VIKTIGA GREJER VILL INTE BLI STÖRD" fast det har jag ju inte bara det att jag inte har något att prata med dem om 3) Verkligheten sjunger med Johnny Pierces röst I FEEL SO STUPID och I DON'T HAVE ANY MONEY och jag nickar och håller med. Kortfattat sagt: jag vill egentligen bara sitta ensam och röka på mitt tak och försvinna i ruset.

 

Stoppar ner engångskameran, mobilladdaren, pennvässaren och ett par kassa 6B-pennor för allvarligt talat är det de enda jag någonsin kommer att behöva. Fyller ryggsäcken halvfull med nödvändigt material för annars väger den för mycket, struntar i att bädda sängen för armarna orkar inte bära upp de två tjocka täckena som ska dölja min nu lite för stora kropp, och inväntar morgondagen som ännu en dag lik alla andra. Och hur det känns? Jag vet inte, känner jag NÅGOT överhuvudtaget längre? Svar: nej. 

Och jag vet att ni ber mig blogga mer (inte för att skrya på något sätt) men försök själv att hinna med på twitter, skolarbeten, instagram, vänner, bloggen, familjen, facebook, konserter, tumblr osv osv osv för ni bryr er inte så mycket om hur stressigt mitt liv är. Jag bloggar när jag bloggar.

 

Jaha. Nu är det plötsligt november och hösten åker längre och längre bak i kalendern. Period 2 i skolan har tagit sin plats och börjar sakta skaka liv i våra lovvana kroppar. Lyssnar genom album efter album, köper konsertbiljett efter konsertbiljett (Lana Del Rey, Håkan Hellström, Markus Krunegård, The XX, Crystal Castles, de tar aldrig slut!!!!!), sparar varenda jobbpeng och handlar endast av det billigaste märket på Coop. Köper burkcola och smultronsoda en fredagskväll med min bästa vän, tar in pappas tröstande ord "det fixar vi" när jag berättar om alla konsert- och festivalbiljetter jag vill köpa, skriver min önskelista om och om igen för inget tycks passa när jag väl tänker skicka ut kopior till släckten. I min almanacka står det "utskällningssamtal med pappa", "handla fotofilm på NetOnNet" och "fredagsfika" samt "kom ihåg bättre sent än aldrig så lämna engelskaläxan ditt dumma as". Även ett o annat matrecept och tips på 2handaffärer fyllda med krimskrams är nedskrivna i Pense pas bête L'Original. Det är en sådan månad då livet inte riktigt sjunger på den melodin som jag önskar helt enkelt. Mycket behöver ältas men saknar lust och vilje att prata om det, speciellt inte med mamma eller pappa, som för övrligt ber mig var och varannan dag att baka muffins för öka deras chanser till högre lön på jobbet, plugga på matten, städa mitt rum och rengöra atljén från färdigmålade tavlor osv osv osv för jag har redan slutat lyssna. Ser inte fram emot min födelsedag, julbordet/julmiddagen, dagarna innan julafton, presentöppnandet den 24 december klockan 19:03 likt varje år då grannen väljer att komma instigande och låssas vara en tjock man på minst 155 år med en brun säck fullproppad med klappar till mina småkusiner. Inte heller till något som innebär att jag tvingas på ett stort glatt leende och kläder som gör mig obekväm av mina föräldrar för att inte "skämma ut dem inför släckten". Jag tänker hela nätterna på dessa horribla stunder, önskar att tiden antingen går shit fort eller stannar upp helt, för jag ska vara ärlig med er, 2012 är och har varit rätt ok jävligt.

 

Har lämnat in mina engångskameror, skrivit in i almenackan när jag vill bli full, tittat på månen och rivit sönder och bränt gamla saker. Det känns som att jag äter upp min ångst. Långsamt plågar mig genom kalla eftermiddagar med choklad och repeterar högt ”vem i helvete är jag vad vill jag vad gör jag här ens?” istället för engelskauppsats pch kulturhistoria. Håller ingens hand, kysser ingens läppar, kramar ingens kropp, säger  inte "du är min", men vill så gärna. Dagarna går inte snabbare än någonsin och inte som förväntat heller. Vintertiden är inställd, det blir mörkt efter fyra och plötsligt står jag där på busshållplatsen väntandes på 315 hem och fryser igen, med händerna nertryckt i jackfickorna för att spara på den mänskliga värmen. 

 

Nu var det riktigt länge sedan jag bloggade. Mycket än mer har hänt, och inte hänt. Jag har jobbat åtta till halv fyra, blödit från händerna, gråtit, tagit illa upp, messat nätterna ut, panikskakat och saknat så det gjort ont. Sparar pengar till Emmaboda, Hultsfred, Lana Del Rey i väntan på Markus Krunegård och The XX-konserterna.

 

/ hon & den & det som inte längre andas in syre bara går runt

your golden kiss - kyssas till detta

YOU ARE THE MELODY THAT MAKE ME LIVE - lugnt och vackert

7 DAYS WKND - jag bad min bror kategorisera det, "electronisk rock" blev svaret. Det fungerar. 

DISCOSALT - POP DANSA SNURRA DIMMA 

Every night I've a new man - alltid uppdatering, mycket mörka känslor men fint drömmande.

Jag minns den avlägna dansen i månskenet

letande efter min min vän

gräset hade frusit vid sommarnatten

och saxofonensolot jag hörde

det gjorde mig ingenting

tillbaka i huset hördes trummorna och även det gjorde mig ingenting

jag var ensam men hade min vän någonstans

du hade en svart klänning och gick barfota efter att du dansat

fast inte med mig

men jag hade ju min vän så det gjorde mig ingenting

jag vet inte, är inte tillräckligt vuxen

saknade bröst och erfarenhet

nu har jag det

jag vet

den vännen saknar jag än

den avlägsäna dansen vid natten

saknar kanske din klänning och gräset som då var grön

och någon att vara äldre då när du var ung

min vän försvann den natten

så jag frös

du försvann också den natten

hela livet ut

så jag tänker på dig varje gång mina rakblad tar slut.

 

 

Det måste ju bara vara
det bästa sättet att avsluta en vecka på

En månad

Ett år
Med något av det godaste och finaste som finns
en himla bra tradition helt enkelt
(ungefär som mellistorsdagarna som man hade på dagis)

att dricka kaffe

dela filt

äta kakor.

Och efter att vi kramats och pussats 
hejdå och "Du är min, vi hörs snart"
spelas Standing were you left me på H&M 
och helt plötsligt känns hela världen som
ett enda stort sammanträffande.

Andas är det vi gör men ingen av oss lever.

Tittar genom fotografier från mammas kamera. Fotografeier från Cos, tigrar och elefanter, mina föräldras London-resa 1990, skidsemestrar, dataspelande, fester med ölslingor, från mina barnår då jag gick runt i hängslebyxr i jeans, randig tröja, diadem, åt glass. Bilar hit och bilar dit, baywatch-imitationer av pappa och soliga parkhäng. Allt fick en tejpbit ihoprullad på baksidan och upp på den vita väggen som bakgrund. Allt i harmoni. Allt i minne.

 

Det var några som hade problem med att komma in på SoundCloud och lyssna på podcasten jag och Linnéa gjorde häromveckan. Här är ett enklare sätt för er att lyssna på den första. Andra ute snart. 

 

Jag är helt överväldigad. Jag burkade intala mig själv att världen var en hemsk plats men allt eftersom tiden gått har jag insett att det är precis tvärtom. 

 

 

I fredags sov jag hos Linnéa, gjorde en podcast, lyssnade på cd-spelaren, skrattade och åt fiskbullar. Allt är i perfekt melodi.