26.
Betalar varje bussresa till skolan och sedan hem, lyssnar på när Jocke säger "Kan du beskydda mig då?" och fäller några tårar innan jag somnar. Sen om igen nästa dag. Nästa vecka. Nästa månad. Nästa år. Men möjligtvis kanske det blir bättre nästa dag eller dagen efter det för om inte kanske det blir det om två veckor eller en månad eller ett år för någon gång måste det bli bättre och jag måste orka vänta på den vändningen eller hur? ”Vad gör du på dagarna egentligen? Du ser lite deprimerad ut och är så tyst”, säger mamma. ”NEEEEJ JAG ORKAR INTE!!!” skriker jag då och rusar upp till mitt rum likt varje jävla dag. Men nu ska jag fan blogga om allt. Frenetiskt försöker jag hitta på en bra ursäkt till min mentala frånvaro. 1) "Jag har så mycket att ta igen i skolan att jag inte hinner" men jag ljuger för det har jag inte 2) Har så mycket jag vill få skrivet vilket betyder ingen tid att prata "NEJ GÅ UT UR MITT RUM JAG ÄR UPPTAGEN MED VIKTIGA GREJER VILL INTE BLI STÖRD" fast det har jag ju inte bara det att jag inte har något att prata med dem om 3) Verkligheten sjunger med Johnny Pierces röst I FEEL SO STUPID och I DON'T HAVE ANY MONEY och jag nickar och håller med. Kortfattat sagt: jag vill egentligen bara sitta ensam och röka på mitt tak och försvinna i ruset.
Stoppar ner engångskameran, mobilladdaren, pennvässaren och ett par kassa 6B-pennor för allvarligt talat är det de enda jag någonsin kommer att behöva. Fyller ryggsäcken halvfull med nödvändigt material för annars väger den för mycket, struntar i att bädda sängen för armarna orkar inte bära upp de två tjocka täckena som ska dölja min nu lite för stora kropp, och inväntar morgondagen som ännu en dag lik alla andra. Och hur det känns? Jag vet inte, känner jag NÅGOT överhuvudtaget längre? Svar: nej.
Och jag vet att ni ber mig blogga mer (inte för att skrya på något sätt) men försök själv att hinna med på twitter, skolarbeten, instagram, vänner, bloggen, familjen, facebook, konserter, tumblr osv osv osv för ni bryr er inte så mycket om hur stressigt mitt liv är. Jag bloggar när jag bloggar.
Sen berättar jag för dig att jag saknar dig klockan 2 på natten för jag vet du är vaken vid den tiden. Skickar en puss och får en tillbaka och jag ler under täcket och allt verkar vara precis så filmiskt. Förutom att du sover 60 mil i från mig och jag fortsätter att fråga mig själv "Varför ska jag sova 10 timmar då när ingen håller om mig? Stör mig genom att snarka? Pussar mig på kinden sekunden innan jag vaknar? Tar tidningen innan mig för att jag duschade länge än vanligt för att lukta sådär gott att du känner lukten när jag kommer in i köket, tittar upp och ler mot mig?" Kan ni ge mig en enda anledning till varför sömn kommer reda ut detta?
Kommentarer
Postat av: agge
du är så fin och skriver så fint att jag smäller av och jag vill bara krama om dig och dricka te på golvet med dig. massa pussar och kramar. verkligen.
Trackback
