27.
Jag posar utanför toan.
Jag såg John Talabot, som var förband till The xx. Som för övrigt var mycket bättre än förväntat.
Sen var det dags för huvudakten. Jag ljuger om jag säger att jag inte sjöng med till varenda låt. Så fantastiskt bra var det. Till och med bättre.
Nu är det snart P3 Guld Galan.
26.
Betalar varje bussresa till skolan och sedan hem, lyssnar på när Jocke säger "Kan du beskydda mig då?" och fäller några tårar innan jag somnar. Sen om igen nästa dag. Nästa vecka. Nästa månad. Nästa år. Men möjligtvis kanske det blir bättre nästa dag eller dagen efter det för om inte kanske det blir det om två veckor eller en månad eller ett år för någon gång måste det bli bättre och jag måste orka vänta på den vändningen eller hur? ”Vad gör du på dagarna egentligen? Du ser lite deprimerad ut och är så tyst”, säger mamma. ”NEEEEJ JAG ORKAR INTE!!!” skriker jag då och rusar upp till mitt rum likt varje jävla dag. Men nu ska jag fan blogga om allt. Frenetiskt försöker jag hitta på en bra ursäkt till min mentala frånvaro. 1) "Jag har så mycket att ta igen i skolan att jag inte hinner" men jag ljuger för det har jag inte 2) Har så mycket jag vill få skrivet vilket betyder ingen tid att prata "NEJ GÅ UT UR MITT RUM JAG ÄR UPPTAGEN MED VIKTIGA GREJER VILL INTE BLI STÖRD" fast det har jag ju inte bara det att jag inte har något att prata med dem om 3) Verkligheten sjunger med Johnny Pierces röst I FEEL SO STUPID och I DON'T HAVE ANY MONEY och jag nickar och håller med. Kortfattat sagt: jag vill egentligen bara sitta ensam och röka på mitt tak och försvinna i ruset.
Stoppar ner engångskameran, mobilladdaren, pennvässaren och ett par kassa 6B-pennor för allvarligt talat är det de enda jag någonsin kommer att behöva. Fyller ryggsäcken halvfull med nödvändigt material för annars väger den för mycket, struntar i att bädda sängen för armarna orkar inte bära upp de två tjocka täckena som ska dölja min nu lite för stora kropp, och inväntar morgondagen som ännu en dag lik alla andra. Och hur det känns? Jag vet inte, känner jag NÅGOT överhuvudtaget längre? Svar: nej.
Och jag vet att ni ber mig blogga mer (inte för att skrya på något sätt) men försök själv att hinna med på twitter, skolarbeten, instagram, vänner, bloggen, familjen, facebook, konserter, tumblr osv osv osv för ni bryr er inte så mycket om hur stressigt mitt liv är. Jag bloggar när jag bloggar.
Sen berättar jag för dig att jag saknar dig klockan 2 på natten för jag vet du är vaken vid den tiden. Skickar en puss och får en tillbaka och jag ler under täcket och allt verkar vara precis så filmiskt. Förutom att du sover 60 mil i från mig och jag fortsätter att fråga mig själv "Varför ska jag sova 10 timmar då när ingen håller om mig? Stör mig genom att snarka? Pussar mig på kinden sekunden innan jag vaknar? Tar tidningen innan mig för att jag duschade länge än vanligt för att lukta sådär gott att du känner lukten när jag kommer in i köket, tittar upp och ler mot mig?" Kan ni ge mig en enda anledning till varför sömn kommer reda ut detta?
25.
Jaha. Nu är det plötsligt november och hösten åker längre och längre bak i kalendern. Period 2 i skolan har tagit sin plats och börjar sakta skaka liv i våra lovvana kroppar. Lyssnar genom album efter album, köper konsertbiljett efter konsertbiljett (Lana Del Rey, Håkan Hellström, Markus Krunegård, The XX, Crystal Castles, de tar aldrig slut!!!!!), sparar varenda jobbpeng och handlar endast av det billigaste märket på Coop. Köper burkcola och smultronsoda en fredagskväll med min bästa vän, tar in pappas tröstande ord "det fixar vi" när jag berättar om alla konsert- och festivalbiljetter jag vill köpa, skriver min önskelista om och om igen för inget tycks passa när jag väl tänker skicka ut kopior till släckten. I min almanacka står det "utskällningssamtal med pappa", "handla fotofilm på NetOnNet" och "fredagsfika" samt "kom ihåg bättre sent än aldrig så lämna engelskaläxan ditt dumma as". Även ett o annat matrecept och tips på 2handaffärer fyllda med krimskrams är nedskrivna i Pense pas bête L'Original. Det är en sådan månad då livet inte riktigt sjunger på den melodin som jag önskar helt enkelt. Mycket behöver ältas men saknar lust och vilje att prata om det, speciellt inte med mamma eller pappa, som för övrligt ber mig var och varannan dag att baka muffins för öka deras chanser till högre lön på jobbet, plugga på matten, städa mitt rum och rengöra atljén från färdigmålade tavlor osv osv osv för jag har redan slutat lyssna. Ser inte fram emot min födelsedag, julbordet/julmiddagen, dagarna innan julafton, presentöppnandet den 24 december klockan 19:03 likt varje år då grannen väljer att komma instigande och låssas vara en tjock man på minst 155 år med en brun säck fullproppad med klappar till mina småkusiner. Inte heller till något som innebär att jag tvingas på ett stort glatt leende och kläder som gör mig obekväm av mina föräldrar för att inte "skämma ut dem inför släckten". Jag tänker hela nätterna på dessa horribla stunder, önskar att tiden antingen går shit fort eller stannar upp helt, för jag ska vara ärlig med er, 2012 är och har varit rätt ok jävligt.
24.
Har lämnat in mina engångskameror, skrivit in i almenackan när jag vill bli full, tittat på månen och rivit sönder och bränt gamla saker. Det känns som att jag äter upp min ångst. Långsamt plågar mig genom kalla eftermiddagar med choklad och repeterar högt ”vem i helvete är jag vad vill jag vad gör jag här ens?” istället för engelskauppsats pch kulturhistoria. Håller ingens hand, kysser ingens läppar, kramar ingens kropp, säger inte "du är min", men vill så gärna. Dagarna går inte snabbare än någonsin och inte som förväntat heller. Vintertiden är inställd, det blir mörkt efter fyra och plötsligt står jag där på busshållplatsen väntandes på 315 hem och fryser igen, med händerna nertryckt i jackfickorna för att spara på den mänskliga värmen.
Nu var det riktigt länge sedan jag bloggade. Mycket än mer har hänt, och inte hänt. Jag har jobbat åtta till halv fyra, blödit från händerna, gråtit, tagit illa upp, messat nätterna ut, panikskakat och saknat så det gjort ont. Sparar pengar till Emmaboda, Hultsfred, Lana Del Rey i väntan på Markus Krunegård och The XX-konserterna.
/ hon & den & det som inte längre andas in syre bara går runt
