Har lämnat in mina engångskameror, skrivit in i almenackan när jag vill bli full, tittat på månen och rivit sönder och bränt gamla saker. Det känns som att jag äter upp min ångst. Långsamt plågar mig genom kalla eftermiddagar med choklad och repeterar högt ”vem i helvete är jag vad vill jag vad gör jag här ens?” istället för engelskauppsats pch kulturhistoria. Håller ingens hand, kysser ingens läppar, kramar ingens kropp, säger  inte "du är min", men vill så gärna. Dagarna går inte snabbare än någonsin och inte som förväntat heller. Vintertiden är inställd, det blir mörkt efter fyra och plötsligt står jag där på busshållplatsen väntandes på 315 hem och fryser igen, med händerna nertryckt i jackfickorna för att spara på den mänskliga värmen. 

Nu var det riktigt länge sedan jag bloggade. Mycket än mer har hänt, och inte hänt. Jag har jobbat åtta till halv fyra, blödit från händerna, gråtit, tagit illa upp, messat nätterna ut, panikskakat och saknat så det gjort ont. Sparar pengar till Emmaboda, Hultsfred, Lana Del Rey i väntan på Markus Krunegård och The XX-konserterna.

/ hon & den & det som inte längre andas in syre bara går runt